>Har aldrig varit någon friluftsmänniska. Blad, kryp och skog har aldrig tilltalat mig särskilt mycket – jag gillar astfalt, byggnader och torg. Jag gillar tidtabeller och gatunät, arkitektur och rörelse.
En regnig, blåsig och iskall söndagmorgon drar jag på mig värmeställ och regnställ och packar kaffe och kanelbullar för att följa med yngste sonen till Knytte (Friluftsfrämjandets grupp för småknattar 3–5 år ca). I en och en halv timmas regn och rusk strosar jag omkring i skogen med en ganska frusen men tapper lillebror, fikar, samlar pinnar och kollar på mossa. Och jag tycker det är skitmysigt.
När skedde den här förändringen? Kanske har den kommit smygande de senaste åren, i takt med att spindelskräcken avtagit.
Därmed inte sagt att jag ogillar astfalt.