>Jag twittrade tidigare ikväll om att någon gömt ett par deciliter lego i grytvanten, vilket medförde att dessa legobitar fördelades över i stort sett hela köksgolvet. Det är inte jättelätt att hitta små svarta och mörkgrå pyttesmå legobitar på ett svart gummigolv. Inte särskilt. Men det gör alldeles särskilt ont att trampa på dem.
Hade jag varit mindre glad och harmonisk för närvarande, hade jag plockat fram dammsugaren och sugit upp dem (var de nu är).
Nå. Denne någon tog jag för givet var lurige tvååringen Alve. Så jag satte mig på huk framför honom och frågade om han lagt lego i vanten.
– Nä. Det vaaar inte jag.
Tro mig. Han har ett väldigt övertygande sätt att säga just de orden, men de speglar ganska sällan sanningen tyvärr. Så jag gav inte upp. Jag fortsatte att förklara för honom att han fick ta och hämta en burk och städa upp sitt lego så att han inte trampade på det. (Läs: …så att inte JAG trampade på det)
Efter en liten stund knackade storebror mig på axeln;
– Nu har du ju visat honom mitt gömställe ju! Kan man inte få vara ifred någonstans med sina grejer eller?
Alve hade tydligen kraschat Valentins legobil och i väntan på att få bygga ihop den i lugn och ro så hade han väl tryckt in alla miljoner delar i… grytvanten. Tror vi får skaffa ett skåp med lås till storebrorsan. Eller köpa en högre bokhylla till honom, så han får ha sina prylar ifred. Och vi våra, följaktligen.