>När lillebror sovit en stund på dagis blir kvällsmaten mycket trevligare, och vi kan ju prata med varandra! Så lillebror sjunger alla sånger han kan (och tro mig, det är ganska många vid det här laget), sexåringen pratar om dagis, snön och om att han varvat Mario Kart idag (jo, det är sant. Jag och Mats har full sjå att låta bli att köra ner i vatten och lava och allt vad det är men han varvar skiten…).
Sedan berättar jag om den envisa kontorsråttan och att vi placerat ut fällor på jobbet för att fånga den.
– Jag måste se den! Får jag se den mamma?
– Nej, det tror jag inte. Jag vet inte ens om jag vill se den.
– Men va’rååå! Vaför?
– För att den nog inte lever när vi kommer till fällan.
– Varför måste den dö?
– Hm. För att den biter sönder saker och vi kan ju inte fånga den på något annat sätt. Den smiter ju bara undan när den hör att vi kommer till jobbet.
Valentin tänker, käkar lite macka och tänker igen.
– Men du. Om ni lägger lite damm överallt på jobbet så kan ni ju se vart han har gått. På fotspåren du vet. Gör det mamma!
Bra förslag i och för sig, det måste jag ju erkänna. Aningen omständigt och omöjligt. Men bra.