>…den lille. Den minste. Den vilde. Den goe. Den trötte. Alve. Han var trött redan vid Bolibompa. Fråga mig inte hur det gick till men när det väl var dags att sova vid sjutiden så var hans stora blå ögon större och blåare än vanligt. Än någonsin. Mina ögon var mer rinniga och röda där jag satt och snorade bredvid sängkanten. Sjöng lite, mumlade sagor som jag hittade på efter hand. Brukar fungera. Men näpp. Icke.
Så efter en halvtimma gav jag upp. Trött, förkyld, gnällig och sur som en ättika lyfte jag ur honom ur sängen och tog med honom ut i vardagsrummet till de andra, som börjat äta pizzan. Väl på plats i sin ikeastol satt han sedan och sken som en liten sol under hela måltiden! Det var precis som om han förstod min uppgivna uppsyn. Han släppte mig inte med blicken.
Den ena slängpussen efter den andra flög över bordet rakt in i mitt hjärta och efter några minuter var jag charmad och lugn som en filbunke igen. Han också. Lugn och glad och… framför allt mätt. För ikväll har vår lille matvägrare ätit en tallrik gröt, 427 pizzabitar (typ) och två flaskor välling.