>Jag startar om. Det har nu gått tre dagar utan minsta lilla hjärtklappning och jag känner mig oerhört till freds med tillvaron. Visst finns det fortfarande exakt lika många stressmoment och inte sitter jag och dricker te och läser tidningen mitt i dagisrushen på mornarna. Men jag har på något knepigt sätt lyckats fatta poängen med att värdera situationerna…. kan man säga så?
Exempel ifrån i tisdags. Vi försover oss, och vaknar 07.20. Vi ska vara på dagis 07.45 helst… och Alve brukar dricka sin välling på ca 20 minuter. Med enkel skolmatte fattar vem som helst att den ekvationen inte går ihop. Det vill säga om vi inte sovit med kläderna (och ytterkläderna) på hela natten och har dagis i källaren. Så är inte fallet.
För en gångs skull stannade jag upp och gjorde en gammal klassiker; control+ALT+delete. Omstart, ett djupt andetag och ny morgonplan, med hemmafrukost till två små pojkar som ju skulle missa den som dukades fram på dagis. Jag är så j—la stolt för att jag faktiskt lyckats häva skiten. En så’n morgon hade lätt förstört resten av dagen, om jag reagerat som vanligt. Då hade jag sprungit omkring som en yr (och ilsken) höna och med tandborsten i mungipan och ett barn under varje arm… typ. Framför allt hade jag inte uppnått någonting förutom en protestaktion hos grabbarna – utan dess like.
Istället knallade vi iväg till dagis en dryg halvtimme för sent men mätta, glada och LUGNA. Den halvtimmen extra räddade hela min dag, och hela min vecka. Gör inget om det rinner över någon gång snart igen, för jag vet att jag KAN om jag bara vill. Coolt.
Kortversion av ovanstående bör bli något i stil med:
Det är inte positivt att vara tidsoptimist, det är rätt korkat. 20 minuter är 20 minuter och varken mer eller mindre. Tänk som en verklig, mänsklig person, inte superhjälte. Om inte tiden räcker till så spelar det ingen roll hur mycket man vrider och vänder på saker och ting. Sluta omedelbart älta och börja om, med nya förutsättningar! Klart slut.