Välj en sida

Att vinna över sig själv.

Ikväll. Skitjobbig mamma till vänster (till höger ironisk men urgullig son). Mamman ville så gärna köra ett litet minitriathlon på Mösseberg. Men mamman fråga var lite feg och letade (inte så överdrivet kreativa) undanflykter högt och lågt. Men pass på.

Den fega mamman svalde stoltheten och hoppade (ok vadade krampaktigt andandes) i plurret. Jo, hon hade testat triathlon innan. En olympisk iron man. Men då omgiven av oceaner av främmande människor i ett främmande land och med oceaner av tid. Att fokusera helt på sin egen prestation är enkelt när man är en av många tusen. Att hitta sitt starktempo när man har många långa timmar framför sig är också lätt.

Ikväll fanns inget av det, men däremot ljuvligt sällskap i form av fellow nybörjare från löpargänget, en inte alls så särskilt dödligt kall sjö i form av Pankasjön på Mösseberg, goa vadbitande backar och en överraskande samarbetsvillig kropp (och knopp).

Det här var det roligaste fegmamman gjort på länge.

Hur kunde hon ens tänka tanken att inte testa? Det vuxna tråkiga 40-åriga jaget förlorade big time mot leklusten och självförtroendet idag. Mamman vann.

Fotnot: Falköping är en föreningsstad, det är sen gammalt. Och gänget i Twin Peaks Triathlon är ett strålande exempel på just det. Följ föreningen här och här.

Nära tragedi, i hamstermått mätt.

Min son har en hamster. Vanilja. Hon är ganska exakt ett år gammal (medelålders i hamstermått mätt?) och rätt cool. Hon är väl som hamstrar är mest gissar jag. Hon sover på dagen och åker karusell på natten. I hjulet som sonen och pappan köpte för att det inte skulle väsnas. Hjulet som visst väsnas. Tills man smörjer det med lite olivolja. Men så slickar Vanilja i sig oljan och sedan är det bara att väsnas vidare.

Jag skojar. Jag vaknar inte av hamsterhjulet. Inte av snarkningar eller åska heller. Möjligen barnviskningar.

Hur som helst. Härom dagen när sonen skulle titta till det vita lilla knyttet, så såg han inte till henne. Hon låg i sin lilla kokosnötkoja någonstans, men var liksom begravd i vit fluffig vadd. Totalt. Föreställ dig kräcken i rösten när han plötsligt konstaterade att hon inte rörde sig. Så vi drog i vadden, till synes kilometermetervis med vaddflärpar. I hamstermått mätt. Men ingen Vanilja. Vi vände försiktigt på kokosnöten så allt hon samlat där inne trillade ut. Men ingen Vanilja.

Till slut såg vi henne och den sekunden, innan vi insåg att hon faktiskt andades (alltså, en livstid i hamstermått mätt) var alldeles för lång. Hon andades men blundade.

Tårar, panik och kaos. Vatten och viskningar och mjuka klappar och mer vatten. Vattendroppar på små barnfingrar för att den lilla ulltussen skulle vakna till. Bärsärkagång efter solrosfrön (typ lördagsgodis, i hamstermått mätt). Och hon kom tillbaka.

Så nu ligger jag här och är sådär lökigt tacksam för att hon tokväsnas där ute i köket, i sitt gnisselhjul. Som att somna på Liseberg varje natt. I hamstermått mätt.

Om skryt, eller inte.

Ägnade lunchen, av förekommen anledning, till att berätta för varandra om våra starka sidor. Upprinnelsen var den här.

Sonen sitter och kikar i på startkuvertet för Vansbrosimningen och kommer till kartan. Konstaterar att vägen (jaja, vattnet) svänger. Jag berättar att de första två kilometrarna är medströms och den sista är…

“Ah! Motströms? Var det tungt då?” Säger han.

“Nej, det gick bra. Jag är ganska stark.”

“Haha, skryt!”

“Nej, det är inte skryt? Jag berättade ju bara att jag är ganska stark. Jag är ju ganska stark. ”

Jag är känner mig stark. Inte i jämförelse med någon annan, utan i jämförelse med mig. Har aldrig känt mig så stark som nu. Punkt.

Så nu har vi tränat på att säga braiga saker om oss själva. Och tränat på att säga braiga saker om varandra. Och vi var ju bra på en jäkla massa. Inte samma saker, kom vi fram till. Himla fiffigt.

Tror även vi redde ut var gränsen går där de braiga sakerna tippar över och blir skrytiga. Den gränsen gick hursomhelst inte den sista kilometern av Vansbrosimningen.

 

Om ord, folk och hyfs.

Vi är många här som har söner. Jag har tre. Önskar innerligt att de ska växa upp till respektfulla, varmhjärtade, kloka vuxna. För vad händer? Kan vi försöka backa och minnas att vi är livs levande människor även med en smartphone som budbärare?

Och “kvinnor har rätt att uttrycka sig”? What? Ja. Såklart. Män har också rätt att uttrycka sig. Vi, FOLK, har den rätten, men i sociala medier idag är det skrämmande många som helt enkelt aldrig lärt sig hur man gör.

Respekt handlar ju för fan inte om att alltid hålla med. Man kan kritisera på ett värdigt sätt, med riktiga ord. Blir ledsen.

979

Jag har skrivit 979 inlägg på den här bloggen. Niohundrasjuttionio inlägg. Och tydligen drygt femtio utkast som aldrig publicerats av någon anledning. Men, hallå. Nästan tusen. Det är ju inte klokt. Eller så kanske det är precis det det är. Jätteklokt. För tänk så många minnen som ligger här väntar på att läsas och tänkt så mycket som blivit ventilerat och ältat. Nu är kanske just ältande inte min grej (inte nu för tiden i alla fall) men det lilla som ältats har förmodligen ältats med omsorg.

Massor har hänt under det året som gått sedan sista inlägget. Både med familjen, företaget, fritiden. Allt. Vi har skaffat oss husdjur, jag har flyttat mitt företag, mannen har bytt jobb (eller rättare sagt skaffat sig två nya jobb), jag har tränat. Ganska mycket. Eller jättemycket, för att vara någon som inte egentligen är en tränande person alls. Och jag har kommit underfund med att jag blivit ganska stark, både på insidan och utsidan. För att vara någon som inte alltid varit just det.

Vi säger så. Until we meet again.

Jag ville ju vara den bästa

Mamman alltså. Men det är jag inte. Jämt. Kanske ibland, men inte ikväll. Om man nu får uttrycka sig någorlunda politiskt korrekt så kanske inte de visade sin allra bästa sida heller.

Vi snackar dominoeffekt. Och brist på intresse att ta mammans lågmälda och vänliga uppmaning om läggdags, på allvar. Ibland gör det mig ingenting. Ibland orkar jag tjata. Ibland orkar jag säga saker igen och igen och ibland orkar jag vara sådär övertydlig. Ibland orkar jag göra allting rätt.

Men ibland är jag bara sådär mänsklig. Och skrikarg (Off topic: Tack Kråkeböckerna för detta uttryck. Har ni missat dem, finns de här.)

För ikväll orkade ingen lyssna. Och jag orkade inte tjata (ingen lång stund i alla fall även om jag gjorde ett tappert försök). Och när jag inte orkade tjata längre insåg jag att jag heller inte orkade höja rösten, för rösten har jag nämligen tappat sedan något dygn tillbaka). På någon halvminut eller så, rasade kvällsplanen som ett pepparkakshus på Annandag jul (om vi haft något, för det ligger tyvärr kvar i sin förpackning, omonterat på grund av att samtliga familjemedlemmar helt enkelt glömde.)

Planen var, hur som helst. Signalera läggdags. Godnattsaga och nattning med minstebror. Läsa böcker för de två stora när minstebror i fråga somnat (för de två stora skulle ju självklart ha gjort sig sängklara under tiden).

Istället blev det ingenting förutom kaos. Med en mamma beväpnad till tänderna med noll procent tålamod, noll procent röst och noll procent sunt förnuft.

Men, så kom vändningen. Äldste sonen stod plötsligt där med en stor kopp te. För min hals. Och förlåt. Och med en gråtande, kraxande och totalt avväpnad mamma framför sig.

Och vet ni vad som fick mig att känna mig som världens sämsta mamma? Inte det arga, för jag är av den bestämda åsikten att även mammor har all rätt att bli skrikarga ibland om det finns anledning till det. Nej, jag kunde däremot ha hävt kaoset, om jag bara varit lite mer tålamodsladdad. Barnen somnade, lugnet sänkte sig överallt utom inombords men jag var sämst. Och något jag äntligen lärt mig (det tog lite tid men bättre sent än aldrig) är att när man känner sig sämst, så gör man något åt saken.

Så jag väckte dem. Väntade tills de förvirrat orkade se mig i ögonen. Kramades, länge. Och sa att nu glömmer vi den här skitkvällen och börjar på ny kula imorgon. Och nu, nu kommer slutet på den här fina godnattsagan.

– Du är bäst, viskade mellansonen. Man måste faktiskt inte vara glad jämt.

 

Vasaloppseffekten

Så här är det. Jag har inte alltid tränat eller sprungit eller rört mig. Men sedan gravidkilon i triss kom så blev det en lösning och senare en möjlighet. Trettio fluffiga gravidkilon, gånger tre. Gravidkilon och ett högt blodtryck (som tack vare träningen verkar vara puts väck nu). Jag började ju i alla fall röra på mig. Springa lite, delta på några pass då och då. Ibland blev jag förkyld eller hade fullt upp med jobb och då rann träningen ut i sanden ett tag. Inte en dag eller så utan kanske en månad. Eller flera.

Men nu har något hänt. Någonting är inte detsamma. I februari åkte jag för första gången Tjejvasan, som tredje etapp i Tjejklassikern. Tydligen var spåren värdelösa i år, eller kanske ska man säga väderförhållandena. Har lite dålig koll på det där för jag hade ju ingenting att jämföra med. Men låt oss konstatera att bakhalt är en underdrift. Så under de där tre milen tror jag minsann att jag lyckades odla lite pannben. Lite jävlaranamma. Något som jag inte varit med om tidigare, åtminstone inte i idrottssammanhang. Definitivt inte i idrottssammanhang.

Idag skulle jag springa en sväng efter en veckas förkylning. Bara jogga en liten stund, kanske 2o minuter, inomhus på löpband, för att känna hur halsen kändes.

Innan Vasaloppskicken hade jag förmodligen ställt mig på löpbandet och tänkt att jag borde springa en timme kanske. Efter 10 minuter skulle jag börjat tvivla och… ja, kanske 50 minuter räcker. Eller 45, det duger också. Sedan sprungit tio minuter till, stirrandes på displayen. Den kan ju inte visa fel. Kanske jag skulle köra bara en halvtimma, så kunde jag ta en den andra halvtimman någon annan dag. Jag hade förmodligen ändå sprungit den sträcka jag tänkt, mått toppen när jag var klar men bromsat mig själv i tankarna under tiden.

Ungefär så var mönstret. Inte alltid men ofta. Men inte nu för tiden, inte idag.

Idag gick det 20 minuter och jag var inte trött, inte anfådd och inte alls sugen på att lägga av. Tio minuter till, så det står 30 på displayen. Ja! Haha! Och vips stod det 30. Ok… kanske fem till. Eller säg 15. Och fem till. Sedan var jag helt enkelt tvungen att kliva av för att hinna tillbaka till ett möte. Men känslan var magisk.

Känslan att gå av löpbandet efter 50 minuter och i kropp och själ känna att det var en…. lagom liten lunchsväng. Där framför allt tankarna plötsligt sprang åt samma håll som kroppen.

Vad hände där? Och hur? Vasaloppseffekt eller inte, men jag är övertygad om att den där inställningen är här för att stanna.

Har vi slutat tänka själva?

Ibland blir det så tydligt, att vi inte är så klokt vuxna som vi säger oss vara. Vi vet hur man uppför sig på stan, vi vet hur man uppför sig i sällskap, på tillställningar, på jobbet och vi har lagar och regler som styr upp demonstrationer. Men när det kommer till sociala medier så släpper mänskligheten loss.

När jag blev sittande och scrollade flödena på Facebook och Twitter under förmiddagen, slog det mig. Igen. Att många där ute fortfarande värderar en syrlig kommentar på Facebook som något du säger i förtroende. Något som inte är på allvar. Och man hänger friskt på uppror och utspel som man själv egentligen inte har någon som helst bakgrund till. Det bara blir.

Men det där som bara händer. Det är på riktigt, det är offentligt. Ja, jag vågar påstå att det är offentligt när personen vars inlägg man kommenterar har några hundra eller i värsta fall tusen följare och de andra femtiofem som också kommenterar, har lika många var. Där har ni spridningen.

Jag tänker i det här fallet inte främst på de som startar upproren. I affekt pyser man ut sin ilska eller rädsla eller sorg och det är en sak. Men att sedan välja att hänga på och dela vidare, där följer ett ansvar. Det är då spridningen sker. Det är inte hen som startar som sprider. Det är vi andra, som hejar på och håller med och liksom sympatiskriker och plötsligt har något som i värsta fall inte hade någon som helst grund, skadat på ett sätt som är svårt att reparera. Personer, företag, varumärken… och känslor.

En mob på nätet är precis lika stark som en som den man valt att samla på torget en solig dag. Nej, starkare. För på nätet har du fler som ser. Fler som i skymundan bildar sig en åsikt. Återigen: I värsta fall baserat på luft.

Vi måste göra två saker. Vi måste börja tänka själva och orka ta reda på fakta. Internet är fantastiskt, men kom igen! Vi kan inte hämta vår moral här. Den måste komma inifrån. Vi kan inte sluta tänka så fort vi har snabbt wifi.

Och vi måste lära våra barn att i första hand våga hantera missförstånd och konflikter. Inte starta en mob på ett enormt digitalt torg. Vi måste ge dem en ärlig chans att bli bättre än oss.

Bröd i toppform

Vi sitter och käkar, jag och killarna. Jag har tre söner, varav den yngste är den som för närvarande roddar samtalen vid matbordet. Här vädras allt. Orden snurrar runt, runt tills de hamnar i perfekt ordning i meningar. För han har minst sagt mål i mun, min treåring. Och underhållande blir det ju. Som nu.

– Mamma, jag är ett bröd.
– Nja, du har ett bröd. Du är ett barn.
– Nej. Jag är ett BRÖD menar jag.

Han pekar bestämt på lintottarna vid andra sidan bordet.

– Där! Där är mina bröder. Så jag är ett bröd.

Guldlock, bilcoachen.

Han står där bredvid badkaret, guldlock. Naken, med de blonda lockarna fastklibbade i pannan och vatten droppandes från underarmarna. Han tittar triumferande ner i badvattnet.

Det ansiktsuttrycket är magiskt, men brukar dessvärre innebära trubbel.
Trubbel för en före detta oöppnad svindyr ansiktstvål som fått sätta livet till i plurret. Eller möjligen för en puttekula eller två som tryckts ner i avloppet (av storebröderna såklart för det är aldrig guldlock, aldrig). Erkännandets tid är nämligen förbi.

Nu ser han i alla fall så där oroande drömsk igen. Så jag är helt enkelt tvungen att kika ner i vattnet jag med. Och hör och häpna, den här gången är det varken tvålflaskor, telefoner eller toapapper som ligger i vattnet. Puh. Det var en bil. Finn McMissile. Med vingar. Favoritbilen som låter brummande när man try… Där vaknar jag. Kastar mig ner över badkarskanten och fiskar snabbt upp Finn McMissile ur vattnet.
– LEEEVI! NEJ! DENGÅRPÅBATTERI! DENKANINTEVARAIVATTNET!
Suck.
– Alltså, Levi. Jag tror den är förstörd nu. Den låter inte.

Här tar guldlock ett steg närmre mig, sträcker fram den blöta handen och tar ett försiktigt tag om den stålblå lilla bilen. Innan jag hinner reagera släpper han bestämt ner den i vattnet.

– Så. Det gör inget mamma. Jag älskar han. Han vill inte låta. Han vill simma. Ok?

Game. Set. Match.