Välj en sida

Vasaloppseffekten

Så här är det. Jag har inte alltid tränat eller sprungit eller rört mig. Men sedan gravidkilon i triss kom så blev det en lösning och senare en möjlighet. Trettio fluffiga gravidkilon, gånger tre. Gravidkilon och ett högt blodtryck (som tack vare träningen verkar vara puts väck nu). Jag började ju i alla fall röra på mig. Springa lite, delta på några pass då och då. Ibland blev jag förkyld eller hade fullt upp med jobb och då rann träningen ut i sanden ett tag. Inte en dag eller så utan kanske en månad. Eller flera.

Men nu har något hänt. Någonting är inte detsamma. I februari åkte jag för första gången Tjejvasan, som tredje etapp i Tjejklassikern. Tydligen var spåren värdelösa i år, eller kanske ska man säga väderförhållandena. Har lite dålig koll på det där för jag hade ju ingenting att jämföra med. Men låt oss konstatera att bakhalt är en underdrift. Så under de där tre milen tror jag minsann att jag lyckades odla lite pannben. Lite jävlaranamma. Något som jag inte varit med om tidigare, åtminstone inte i idrottssammanhang. Definitivt inte i idrottssammanhang.

Idag skulle jag springa en sväng efter en veckas förkylning. Bara jogga en liten stund, kanske 2o minuter, inomhus på löpband, för att känna hur halsen kändes.

Innan Vasaloppskicken hade jag förmodligen ställt mig på löpbandet och tänkt att jag borde springa en timme kanske. Efter 10 minuter skulle jag börjat tvivla och… ja, kanske 50 minuter räcker. Eller 45, det duger också. Sedan sprungit tio minuter till, stirrandes på displayen. Den kan ju inte visa fel. Kanske jag skulle köra bara en halvtimma, så kunde jag ta en den andra halvtimman någon annan dag. Jag hade förmodligen ändå sprungit den sträcka jag tänkt, mått toppen när jag var klar men bromsat mig själv i tankarna under tiden.

Ungefär så var mönstret. Inte alltid men ofta. Men inte nu för tiden, inte idag.

Idag gick det 20 minuter och jag var inte trött, inte anfådd och inte alls sugen på att lägga av. Tio minuter till, så det står 30 på displayen. Ja! Haha! Och vips stod det 30. Ok… kanske fem till. Eller säg 15. Och fem till. Sedan var jag helt enkelt tvungen att kliva av för att hinna tillbaka till ett möte. Men känslan var magisk.

Känslan att gå av löpbandet efter 50 minuter och i kropp och själ känna att det var en…. lagom liten lunchsväng. Där framför allt tankarna plötsligt sprang åt samma håll som kroppen.

Vad hände där? Och hur? Vasaloppseffekt eller inte, men jag är övertygad om att den där inställningen är här för att stanna.

Har vi slutat tänka själva?

Ibland blir det så tydligt, att vi inte är så klokt vuxna som vi säger oss vara. Vi vet hur man uppför sig på stan, vi vet hur man uppför sig i sällskap, på tillställningar, på jobbet och vi har lagar och regler som styr upp demonstrationer. Men när det kommer till sociala medier så släpper mänskligheten loss.

När jag blev sittande och scrollade flödena på Facebook och Twitter under förmiddagen, slog det mig. Igen. Att många där ute fortfarande värderar en syrlig kommentar på Facebook som något du säger i förtroende. Något som inte är på allvar. Och man hänger friskt på uppror och utspel som man själv egentligen inte har någon som helst bakgrund till. Det bara blir.

Men det där som bara händer. Det är på riktigt, det är offentligt. Ja, jag vågar påstå att det är offentligt när personen vars inlägg man kommenterar har några hundra eller i värsta fall tusen följare och de andra femtiofem som också kommenterar, har lika många var. Där har ni spridningen.

Jag tänker i det här fallet inte främst på de som startar upproren. I affekt pyser man ut sin ilska eller rädsla eller sorg och det är en sak. Men att sedan välja att hänga på och dela vidare, där följer ett ansvar. Det är då spridningen sker. Det är inte hen som startar som sprider. Det är vi andra, som hejar på och håller med och liksom sympatiskriker och plötsligt har något som i värsta fall inte hade någon som helst grund, skadat på ett sätt som är svårt att reparera. Personer, företag, varumärken… och känslor.

En mob på nätet är precis lika stark som en som den man valt att samla på torget en solig dag. Nej, starkare. För på nätet har du fler som ser. Fler som i skymundan bildar sig en åsikt. Återigen: I värsta fall baserat på luft.

Vi måste göra två saker. Vi måste börja tänka själva och orka ta reda på fakta. Internet är fantastiskt, men kom igen! Vi kan inte hämta vår moral här. Den måste komma inifrån. Vi kan inte sluta tänka så fort vi har snabbt wifi.

Och vi måste lära våra barn att i första hand våga hantera missförstånd och konflikter. Inte starta en mob på ett enormt digitalt torg. Vi måste ge dem en ärlig chans att bli bättre än oss.

datorbild

Bröd i toppform

Vi sitter och käkar, jag och killarna. Jag har tre söner, varav den yngste är den som för närvarande roddar samtalen vid matbordet. Här vädras allt. Orden snurrar runt, runt tills de hamnar i perfekt ordning i meningar. För han har minst sagt mål i mun, min treåring. Och underhållande blir det ju. Som nu.

– Mamma, jag är ett bröd.
– Nja, du har ett bröd. Du är ett barn.
– Nej. Jag är ett BRÖD menar jag.

Han pekar bestämt på lintottarna vid andra sidan bordet.

– Där! Där är mina bröder. Så jag är ett bröd.

20131102-175331.jpg

Guldlock, bilcoachen.

Han står där bredvid badkaret, guldlock. Naken, med de blonda lockarna fastklibbade i pannan och vatten droppandes från underarmarna. Han tittar triumferande ner i badvattnet.

Det ansiktsuttrycket är magiskt, men brukar dessvärre innebära trubbel.
Trubbel för en före detta oöppnad svindyr ansiktstvål som fått sätta livet till i plurret. Eller möjligen för en puttekula eller två som tryckts ner i avloppet (av storebröderna såklart för det är aldrig guldlock, aldrig). Erkännandets tid är nämligen förbi.

Nu ser han i alla fall så där oroande drömsk igen. Så jag är helt enkelt tvungen att kika ner i vattnet jag med. Och hör och häpna, den här gången är det varken tvålflaskor, telefoner eller toapapper som ligger i vattnet. Puh. Det var en bil. Finn McMissile. Med vingar. Favoritbilen som låter brummande när man try… Där vaknar jag. Kastar mig ner över badkarskanten och fiskar snabbt upp Finn McMissile ur vattnet.
– LEEEVI! NEJ! DENGÅRPÅBATTERI! DENKANINTEVARAIVATTNET!
Suck.
– Alltså, Levi. Jag tror den är förstörd nu. Den låter inte.

Här tar guldlock ett steg närmre mig, sträcker fram den blöta handen och tar ett försiktigt tag om den stålblå lilla bilen. Innan jag hinner reagera släpper han bestämt ner den i vattnet.

– Så. Det gör inget mamma. Jag älskar han. Han vill inte låta. Han vill simma. Ok?

Game. Set. Match.

20131019-001827.jpg

Att hitta andan.

Jag har gått crawlkurs. Vid två tillfällen. Bra där, tänker ni kanske nu. Jag med, egentligen. Första kursomgången i vintras (en fredagkväll och lördagmorgon) ägnades åt rörelserna och teknikgrund. Och framför allt, åt att känna sig trygg i vattnet.

Vid andra kursomgången, som gick av stapeln nu i helgen, fokuserade vi på finlir och… på andningen.

Och som jag andades. Eller helst inte. Ljuvligast var nämligen stunderna då vi tränade i de varma bassängerna. Inte bara för att de var varma och gjorde rörelserna lugnare och mjukare utan, först och främst; man slapp andas. Det går nämligen alldeles utmärkt att simma hela längden i barnbassängerna utan att hämta luft. Gôtt!

Visst funkar den ibland, andningen. Men bara ibland. Genom fyra eller fem välsynkade andetag men sedan tar det stopp.

Så när jag ikväll var i simhallen för att… ja, simma, så crawlade jag inte. Jag verkar tydligen tro, lite så där i hemlighet, att tekniken bara kommer ramla över mig. Att bara jag ignorerar problemet så kommer det försvinna.

Yeah, right.

Så vi bryter här och laddar en ny plan. En som inte baseras på hypnos eller övernaturliga krafter. Ska jag hämta andan, får jag väl leta reda på den. Genom några djupa andetag. Och en längd crawl (oavsett antal svalda liter vatten under tiden) och en längd bröst. En crawl (mer vatten på menyn), och en bröst. Och. Hick. Så. Klunk. Vidare.

Dags att svälja prestationsångesten. Bokstavligt talat.

20131015-224009.jpg

Jag grät en skvätt.

Igår kväll. Jag grät en skvätt för att jag behövde. Och för att en massa känslor behövde komma ut. Jag behövde skriva av mig och rotade (hör och häpna) fram en dagbok som inte sett dagens ljus på ganska många år. En utan tangentbord. En riktig, trådbunden bok från Ordning och reda, med röd räfflad pärm och en liten sidmarkör i rött siden.

När jag var ung (yngre?) skrev jag bara i dagböckerna när jag mådde dåligt. Vilket periodvis innebär att det skrevs ganska många sidor. Sidor som i detalj speglade känslostormen, för där gick det minsann inte att klicka ångra. Inte rätta till ordval och formuleringar. Så igår kväll behövdes lite renodlat, oredigerat ordflöde för att bringa ordning i oredan.

Och det hjälpte. Det, och en 10-årings förmåga att se rakt in i mammasjälen.

En gång berättade jag för honom att min pappa satte upp en lapp på kylskåpet hemma när jag var liten. Kramas ofta! Stod det.

Det var en liten, handskriven lapp som inte såg mycket ut för världen. Men blundar jag så ser jag den framför mig. Fin.

Igår sade vi i alla fall godnatt och jag gick för att natta minstebror. Efter en stund hörde jag små trippande steg utanför, i hallen. Svaga viskningar. Men sedan blev det tyst igen.

Det som mötte mig när jag efter några minuter smög ut i hallen var en lapp, på min sovrumsdörr. En liten alldeles underbar lapp med omsorgsfullt textade bokstäver. På minstebrors dörr satt en likadan, fast i andra färger. Och en på mellanbrorsans dörr. Och på insidan av ytterdörren.

Kramas ofta, stod det, var jag än vände mig.

Som jag älskar de där kloka små människorna. Av hela mitt hjärta, som med ens kändes mycket lättare.

Det var väl egentligen bara det jag hade att säga, för nu. Kramas ofta.

kramasoftaliten

Det eviga granskandet.

Jenny Strömstedt samlade ihop det så fanstastiskt bra. Om det här med #sminkfritt. Nu är det ju så att det finns annat i världen att oroa sig för. Och våndas över. Och engagera sig i. Men ändå. Detta #sminkfritt. Det kan vara det dummaste på länge.

Man ska ut med bilder på det osminkade. På påsarna under ögonen. På blemmorna. På de fnasiga kinderna. Sedan ska det motiveras och analyseras varför vi duger. Varför vi duger, sådär… sminkfria? Varför? Är det av samma anledning som man måste ha uppslag i veckotidningarna, där åtta mammor med olika kroppar poserar i trosorna för att visa att det också duger. Heja heja! Och (jösses, jag höll på att glömma) kroppstyperna ska ju helst  benämnas med olika fiffiga namn. Päronrumpan & Friends, liksom.

Men sluta.

Kan vi växa upp. Slappna av. Och sluta ägna värdefullt nyhetsutrymme åt motivering efter motivering till varför vi duger ändå. Trots allt. Även om. Och sluta signalera till alla tjejer som växer upp nu att de konstant är under lupp.

För det handlar ju inte om smink. Det handlar om att det ska jämföras och analyseras och motiveras till förbannelse.

Inte fan (sorry) vore det särskilt peppande och konstruktivt att rada upp ett gäng farsor i kallingar och analyserar hängrumpor, ölkaggar, gråa hår och rödspräckliga näsor? Eller pensionärer? Eller barn? Men tjejer och kvinnor ska ut för granskning?

Jag blir så trött. Over and out.

iPhonemamman och ärligheten

Ibland behöver man vakna till lite. Ur sin alltid-tillgänglig-idioti. Och lyfta blicken för att se folk i ögonen. Inte bara ibland såklart, utan ofta. Eller för det mesta.

Ibland behöver man bli påmind. Och vem kan vara bättre på att leverera ärliga analyser än en liten, guldlockig treåring med alldeles lagom mycket skinn på näsan och alldeles lagom mycket entreprenörshjärta.

– Mamma? Ja’ vet! Du går å sätter dig. Å trycker på din lellefån. Å ja’ går å letar efter lite godis. Okej?

Planen som sådan var inte dum, inte dum alls. Inte i närheten av så dum som mamman kändes sig.

Att träna med viljan

Tänk så många lappar jag lämnat till gympaläraren genom åren. Tänk det molande illamåendet som smög sig på redan framåt tisdagen, om det vankades idrott på fredagen. Tänk så många gympapåsar jag glömt hemma. Och tänk att det över huvud taget var möjligt att stå över idrotten i skolan för att man hade mens? Vilken lycka. Då.

Självförtroendet var hur som helst obefintligt. Då. Jag var, eller blev, ätstörd och ledsen.

Men så hände väl något. Jag vet inte när. Men jag startade företaget. Och jag fick barn. Och växte, både psykiskt och fysiskt. Lite extra påtagligt fysiskt, vid det laget. Så jag började lite försiktigt röra på mig, och gick ner ett ganska stort antal av de där kilona. Bra där.

Sedan kom min andra pojke till världen. Samma sak. Man unnar sig en massa saker, och jag växte lika mycket då, kanske lite mer. Och gick ner dem, eller så gott som. Igen. Mission complete, liksom.

Fyra år senare föddes min yngste son. Trettio fluffiga kilon igen då. Men nu blev det annorlunda. För när graviditetskilona var borta så började jag tycka det var roligt att träna av någon annan anledning än själva viktminskningens. När jag inte längre fokuserade på att göra om mig (vilket jag nog i stort sett försökt med på olika sätt hela livet fram tills dess), så blev det… kul? På riktigt. Jag var starkare, lättare och snabbare och orkade i mina egna mått mätt, hur mycket som helst.

Så jag ringde Tina, och hörde mig själv fråga om vi skulle springa Tjejmilen ihop.

Jag som aldrig i livet skulle springa. Och absolut inte en mil, oh nej. Kanske typ fem kilometer. Men vi sprang. Och leriga, dyblöta men stolta efter ett regnigt lopp 2012, sprang vi i stort sett direkt till mässtältet och anmälde oss igen. Till nästa år. Även det ofattbart, men oj vad jag växte.

Jag hade sprungit en mil! Jag! Och plötsligt kändes det som att jag kanske kunde klara något mer? Eller? Så över en kaffe råkade jag och min syster, Malin, prata om mål. Och återigen fann jag mig svamla om saker jag aldrig sett framför mig.

– Alltså, sa jag, det finns ju något som heter Tjejklassikern… det kanske vore lite kul. Men jag vill nog inte göra den själv.

Vad tror ni? Malin hängde på. Och om jag inte minns fel hade vi någon timma senare anmält oss till både Vansbro Tjejsim och Lidingöloppet.

Idag är det den 26 september. Jag har simmat i 15-gradigt alldeles underbart vatten. Iklädd våtdräkt. Hade någon tidigare sagt till mig att det skulle ske hade jag hånskrattat. Rått, högt och länge. Jag fick ett par längdskidor i födelsedagspresent i vintras (vilket inte är konstigt i sig, men det konstiga är att det var det jag allra helst ville ha) och igår var jag ute på min första cykelrunda på min alldeles egna racer. Med cykelskor. Alldeles förträffligt fula cykelskor som sitter fast i tramporna. Vad var det som hände? Hur blev det roligt?

Jag tror helt enkelt att jag växte upp och tillslut greppade att det inte handlar om vad man kan. Det handlar om vad man vill.

Så jag passade på att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Bara för att. Kan jag springa en mil, så kan jag väl springa två, tänker jag.

goteborgsvarvet anmalan

Lyckorush

Till mina fina facebookkompisar. Om man far fram i 180 knyck. Genom en vardag med allt vad den innebär. Deadlines, sjuka barn, fritidsaktiviteter, handlatvättastädagrejen och… ja, ni fattar. Om man, som vi alla verkar göra, bara liksom rutschar igenom allt det där och inser att man ska fylla år mitt i. Och blir liksom lite deppad där i farten. För man känner att varken någon annan eller man själv hinner sakta ner tillräckligt för att ens hinna njuta av den där lite speciella 365:delen till dag.

Man vaknar i alla fall den där dagen och känner att den inte är så speciell som man önskade. Och gasar precis som vanligt.

Men! För det finns ju ofta en men.

Tänk er då att man plötsligt far förbi en rungande Facebookstorm som ropar grattis och kastar grattiskramar över en. Hela dagen, i spridda skurar. Då blir den, oavsett hastighet, väldigt speciell.