Välj en sida

Jag suckar och våndas och gnäller. Gnäller över att kroppen känns klumpig ibland. Lite som en deg liksom. Eller som att min riktiga kropp finns under degen. En gång i månaden oftast men ibland två. Det tillhör dealen – dealen med att vara tjej (eller kvinna eller dam eller vad man nu är när man är 42, ok snart 43). Men jag gnäller ändå över det. Och… skäms på riktigt (över gnällandet, ej degen). Och sedan. Läser om bränder, olycka och epedemier. Ser film om Tsunamin, och skäms för att jag hänger upp mig på… deg. För just nu blir jag överöst med kramar och kärlek och omtanke. Jag lipar minst en gång i veckan av ren tacksamhet. Jag har käk i kylen och människor att krama godnatt.

Och så gnäller jag över en kropp som regerar alldeles normalt på det faktum att den är kvinnlig.

Ibland borde man verkligen be sig själv att helt enkelt hålla käft och bara leva. Tack för ordet.

PS. Och. Lånat bild från Allas.se

Share This