Välj en sida

Min son har en hamster. Vanilja. Hon är ganska exakt ett år gammal (medelålders i hamstermått mätt?) och rätt cool. Hon är väl som hamstrar är mest gissar jag. Hon sover på dagen och åker karusell på natten. I hjulet som sonen och pappan köpte för att det inte skulle väsnas. Hjulet som visst väsnas. Tills man smörjer det med lite olivolja. Men så slickar Vanilja i sig oljan och sedan är det bara att väsnas vidare.

Jag skojar. Jag vaknar inte av hamsterhjulet. Inte av snarkningar eller åska heller. Möjligen barnviskningar.

Hur som helst. Härom dagen när sonen skulle titta till det vita lilla knyttet, så såg han inte till henne. Hon låg i sin lilla kokosnötkoja någonstans, men var liksom begravd i vit fluffig vadd. Totalt. Föreställ dig kräcken i rösten när han plötsligt konstaterade att hon inte rörde sig. Så vi drog i vadden, till synes kilometermetervis med vaddflärpar. I hamstermått mätt. Men ingen Vanilja. Vi vände försiktigt på kokosnöten så allt hon samlat där inne trillade ut. Men ingen Vanilja.

Till slut såg vi henne och den sekunden, innan vi insåg att hon faktiskt andades (alltså, en livstid i hamstermått mätt) var alldeles för lång. Hon andades men blundade.

Tårar, panik och kaos. Vatten och viskningar och mjuka klappar och mer vatten. Vattendroppar på små barnfingrar för att den lilla ulltussen skulle vakna till. Bärsärkagång efter solrosfrön (typ lördagsgodis, i hamstermått mätt). Och hon kom tillbaka.

Så nu ligger jag här och är sådär lökigt tacksam för att hon tokväsnas där ute i köket, i sitt gnisselhjul. Som att somna på Liseberg varje natt. I hamstermått mätt.

Share This