Jag satt i köket förut. Vid datorn. Barnen satt i soffan i vardagsrummet och spelade Super Mario Bros på Wii. Jag hade Spotify igång och på golvet låg minibrorsan och skrattade och gurglade. Så tar jag fram bankdosorna och lägger vid datorn för att sätta mig med räkningarna. Det klirrar till lite lågt när bankdosorna slår i bordet. Då hör jag sjuåringen ropa från soffan;
– Ahaa mamma! Ska du betala räkningarna nu eller?!
Så här är det ju; Jag hörs uppenbarligen inte ordentligt vid väckningen, när maten är klar, när det är dags att klä på sig, borsta tänderna, packa skolväskan, stänga av tv:n eller tv-spelet. Ok, lite orättvis kanske jag är för så himla illa hörs jag inte. De senaste dagarna har de vid ett tillfälle faktiskt hört mig direkt och reagerat och svarat blixtsnabbt.
Det var när jag i söndags, efter att fyra gånger ha ropat att maten var klar, istället dämpade rösten och ändrade meningen till “Killar, det är ok att jag tar en chokladboll av er va’?” Japp. Hoppsan vilket flöde det blev i hörselgångarna.
Jag har lättare att förstå chokladbollsincidenten än räkningsdosornas dova skrammel. Men ändå. Kul att veta att saker och ting fungerar. Och tänker jag lite positivt här, så kan jag ju intala mig att jag nog har en glasklar manual för att hantera hörselproblemet, lagom till tremånadersbrorsan når sjuårsåldern.