I helgen chockades jag och många med mig av beskedet att två barn och deras pappa hittats döda i ett litet samhälle utanför Falköping. Det är omöjligt att förstå och omöjligt att acceptera. När det sedan kommer fram att det är pappan som utfört dådet… då tar det stopp. I både hjärta och hjärna. Man vill helst inte ens försöka förstå.

Vad säger man till klasskamrater, till kompisar och till alla andra barn som undrar vad som hänt och hur det har kunnat hända. Hur förklarar man för ett litet barn att en pappa gjort så här? Jag vill så innerligt gärna att mina barn ska fortsätta leva med inställningen att mamma och pappa är tryggheten. Att mamma och pappa är de man alltid, alltid kan lita på. För evigt.

Jo. Visst går det att förklara för barn att det finns ondska i samhället. Så är det ju. Men att förklara att det finns sådan här ondska, vrede och själviskhet som gör att en pappa berövar sina egna barn rätten av leva… det går inte.

Nu går mina tankar till barnens mamma som tvingas leva utan sina barn, och tvingas acceptera det faktum att aldrig kunna hålla om dem igen, höra deras röster eller se dem växa upp.

Hoppas innerligt att hon hittar kraften att hålla huvudet över ytan och omger sitt hjärta med ljusa och glada minnen.

För man vet vad man har, och har haft. Men framtiden kan man aldrig ta för givet.