Välj en sida

Det är en konstig känsla att, två dagar i rad, vakna av att det skramlar med porslin från köket. Och att sedan, lite smått grusig i ögonen och lite smått yrvaken, höra sjuåringen småprata med hunden;

– Sååå ja, Tjorven. Sitt! Sitt! Varsågod!

Uttrycket “växer så det knakar (skramlar?)” får sin effekt i vardagen. Lille killen som plötsligt går upp, klär på sig, tar fram lite frukost och… matar hunden. Och där ligger mamma och pappa och snarkar i godan ro.

Men om elva veckor är det bebisdags och ordningen blir återställd. 🙂

Share This