Välj en sida

>Har ikväll städat treåringens rum. Eller nja, rättare sagt så har jag sorterat hans tusentals mycket små leksaker. Så att det blev så där strukturerat som jag tror och inbillar mig att alla andra familjer har det i sina barnrum. Jämt.

Nu har vi det (också). I alla fall i något dygn eller två.

Efter att flitigt ha sorterat alla prylar i en handfull backar ropade jag stolt på lillebror för att presentera den fina ordningen. Han brukar vanligtvis bli väldigt glad när jag har städat i hans rum. Så där glad så att, om den glädjeyttringen kommit från en vuxen, hade man tagit det för extrem ironi. Hur som helst, han brukar alltså bli lycklig.

Men den här kvällen var det lite annorlunda. Jag visade honom först billådan, järnvägslådan och legolådan och han nickade intresserat och glittrade med ögonen, klappade mig på benet och sa att jag var duktig och att det var jättejättefint. Så långt var allt som vanligt. Men så kom vi till plastbacken med alla djur i. Lillebror har många djur och det blir oerhört många djur när samlar dem allihop på ett ställe. Precis det upptäckte han också.

– Men wooooooooow! Sitt va’ månna djuuuur! Ja’ måste… um… Mamma? Du, jag måste nog ha dom… fast…

Här började han frenetiskt rota i plastbacken bland giraffer, hästar, höns och tigrar, samtidigt som han började trippa lite lätt på stället. Det fotarbetet hade platsat på vilken tennisplan som helst kan jag meddela. Han fyllde hela famnen med djur och jag började ana att blåsan också var full för nu stod han nästan och småhoppade framför den gröna IKEA-backen, med en smärre djurpark i famnen.

– Alve, du är kissnödig va?
– Jaaaaaaa! Hjäääälp!
ropade han, rusade ut ur rummet och lämnade liksom ett litet spår av olika små leksaksdjur efter sig.

I över en timma satt han sedan uppkrupen i min säng med gissningsvis halva innehållet i djurlådan omkring sig. Kollade på en film med dem. Klappade lite på dem, pratade lite med dem. Matade dem lite med pinnar (tyvärr inte på riktigt, det hade varit ett juste sätt att minska lagerhållningen av pinnar och grenar i det här huset).

Att han kom och satte sig vid matbordet över huvud taget den här kvällen, är ett litet under. Att han dessutom klämde i sig en halv hamburgare är ett större. Och själv är han ett mirakel i sig.

Det är sådana här tillfällen då till och med jag kan tycka att städning är ganska ok.


Säg hej till publiken; Stora kossan, lilla kossan, lilla noshörningen, grisen och herr Triceratops. Med reservation för eventuella felaktiga namn.

Share This