>Imorse dippade yngste sonen av någon anledning. Rejält. Men i vanliga fall hjälper min enda väl beprövade och fungerande taktik – att möta kaos med lugn. Men inte i morse. Lillebror hade helt enkelt bestämt sig för att gå emot mig och han gav sig inte. Hur lugn och harmonisk jag än var. Hur tyst jag än pratade eller hur enkelt jag än löste hans hastigt uppfunna “problem”. Som att han tappade snutten så att den inte längre var vikt på rätt sätt. Som att han hade fel byxor på sig, eller att jag bar honom på fel sätt. Eller inte bar honom alls. Inte knäppte jackan hela vägen upp tillräckligt sakta och inte borstade tänderna i nederkäken innan överkäken. Ja. Ni är med mig på mönstret här.
Det fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda helt enkelt. För det hade också varit fel.
Hur som helst så slutade det med att han, gallskrikandes i bak på cykeln, vart alldeles ursinnig för att jag INTE var arg på honom. Och där sprack min starkaste kaostaktik med besked.