>Jag vågar påstå att detta kan vara den värsta “leksaken” någonsin. Fast det värsta är egentligen att han inte är ensam. Runt om i vårt hus finns hans polare utspridda och de ger sig till känna när man minst anar det, och mest hatar det.
För det är inte jättekul att plötsligt se den skymta där i ögonvrån, på badrumsgolvet, när man nyvaket snurrar in på toaletten på morgonen. Eller på sängkanten när man går och läggar sig.
Eller. Någon. Annan. Stans.
