>Tar ett djupt andetag. Hämtar lillebror efter första dagisdagen efter semestern. Han har inte sovit. Aj då, tänker jag. Kanske ska jag strunta i att åka till Skara och prova byxor. Barnens bröllopsbyxor som måste läggas upp eller ner eller ut eller in… eller något sån’t.
Storebror är ganska trött han också efter att ha spenderat dagen med mig och med kompis och med massor av nya idéer som han vill sälja till mina kunder säger han (jag återkommer om detta, påminn mig).
Men jag tänker att brorsorna förmodligen inte kommer att vara piggare någon annan dag heller. Så vi åker.
30 minuter senare parkerar vi utanför klädbutiken. Då har storebror passat på att sova de sista fem, så han är ännu tröttare.
Djupt andetag igen. Dörr upp. Barn in.
Men vad händer? De svävar in i butiken, strålar med hela ansiktet och deklarerar vänligt för kvinnan i butiken att vi ska prova byxor. Oj vad roligt, säger hon och skyndar in i spegelhörnet. Hon som jag anar att den här positiva uppsynen gäller det att vårda ömt. Den kan ju rasa.
Men icke. De klär om. De snurrar runt, skrattar mot spegeln och tindrar med sina underbara ögon. Tindrar mot varandra och mot mig.
Att komma ihåg: Tindrande barn. Bröllopskläder. Det har skett. Nu är jag åter fulladdad för en tids coachning i mästerskapen i trots.