Välj en sida

>Det här har varit en halvt hysterisk dag. Av någon anledning skulle allt ske. Idag. Familjelogistik har stor potential att bli en av mina finaste kvaliteter. Det vill säga om alla kaosdagar fungerar som det gjort idag.

Att just tisdagar inte fungerar jättebra som matchdag för pappans korpentennis gick inte riktigt fram i planeringen, så självklart blev det nu tennistisdag för hela slanten. För pappan och sexåringen. Samma tid. Tenniskillarna fick med andra ord hängiven publik i egenskap av mig och lillebror. Och en påse humörmackor och saft.

Men när storebror spelat färdigt och sammanstrålade med en trött och sprallig lillebror alldeles för nära den pågående korpenmatchen, så var det läge att märka ut gränsen. Den där gränsen för vad som är ok eller inte ok. Eftersom inte klassikern “lugna ner dig” eller “sätt dig ner på bänken” fungerade så blev det bilfärd hemåt med lillebror.

Och här kom ett sån’t där mysigt tecken då en liten liten kille börjar bli en stor liten kille. Redan efter några minuter hade han accepterat läget. Att vi åkte hem för att han inte var lugn när de stora killarna spelade. Och han köpte det. Han satt där, hur stolt som helst och sammanfattade.

– Jag inte springa omkring på tennisen. Man måste vara lugn som mamma säger. Annars vi åker hem.
– Ja, precis så. Men om du vill kan du försöka igen nästa tisdag.
– Vi försöker nu mamma va?
– Nej, idag var du inte lugn. Nästa tisdag får du följa med igen.
– Då jag är jättelugn.

Tystnad.

– Och mamma? Man inte ropa pappa suuuger!

PS. For the record. Det var coola storebrorsan som flinande ropade “pappa du suuuger” vid något tillfälle där. Men allt snappas ju liksom upp. Allt.

Share This