>
När jag var sisådär 10 år var jag med pappa på hans dåvarande kontor. Kontoret låg i närheten av Slöjddetaljer, som är och var ett litet mecka för pyssel-papper-penn-tokiga 12-åringar (och för äldre tokar också såklart).
Hur som helst så fick jag en peng att köpa något för på Slöjddetaljer. Jag har tecknat, målat och kluddat så länge jag kan minnas så detta måste ju varit drömmen. Att gå dit bort själv och välja något. Något kul och kreativt. Vad som helst.
Men jag köpte suddgummin. Vita. Esselte. En hel ask.
Suddgummin.
Jag förstår fortfarande inte vad jag tänkte i det läget. Möjligen hade jag en snudd av prestationsångest redan på den tiden. Även om jag just den gången köpte suddgummin så det räckte för resten av skoltiden och lite till, så köptes nog totalt sett fler pennor under åren som följde. Mängder.
Idag har jag inte lika många skissgrejer hemma längre, men desto fler på firman. Och idag kom vår favoritförsäljare till dit. Han har oftast med sig en hel väska med pennor. Gelpennor, stiftpennor, tuschpennor. Ja, det mesta som en skissnörd kan önska. När han sedan åkte vidare så slog det mig.
Om jag sett en glimt av den överfulla pennkruka (den är verkligen överfull och jag älskar den) som tjugo år senare skulle pryda mitt skrivbord… om jag sett mitt underbara lilla hörn fullt med skisser och anteckningar och färgkartor.
Då hade jag kanske inte haft sådan prestationsångest. Då hade jag kanske köpt en trave skissblock istället. Även om den tiden kom den också. Tids nog.