>Det här var ju en spännade fas, för jag hoppas verkligen att det är en fas. De små lintottarna (två och fem år) brukar oftast vara goda vänner med undantag för diverse sammandrabbningar. Men det de håller på med nu, och har gjort hela helgen, är något annat. De kan verkligen inte vara i samma rum mer än några minuter innan någon gråter. Eller så gråter de båda två. Eller så skriker de bara i största allmänhet.
När de inte är osams så jagar de varandra runt, runt, runt (åter igen härligt med öppen planlösning). Tills någon börjar gråta igen, och det går relativt snabbt. Men. Det finns ett men. De gånger vi blivit arga eller sagt ifrån (vilket hänt väldigt ofta den här helgen) så sitter de helt plötsligt som en mur tätt sammansvetsade och skäller tillbaka. I kör. Fullkomligt överens om att mamman och pappan är idioter som inte fattar tjusningen i deras plötsliga intresse för våldsam wrestling.
Det känns faktiskt ganska skönt att det är dags att jobba imorgon bitti igen. Så man får vila upp sig lite.
Jag ger det en vecka, sedan ska det antingen ha gått över eller så måste jag ha hittat en strategi för att bryta det. Åtminstone för en stund.
I sista hand får det bli öronproppar. Och några fler löpturer.