Välj en sida

>Vissa lekar gillar jag lite extra. Som den när tvååringen Alve leker att han är jag (och då syftar jag inte på arg-mamman, utan snarare pyssla-om-mamman). Mammaleken kom till strax efter att han haft feber förra helgen och den ger viss möjlighet att rannsaka sig själv vill jag lova. Låter jag verkligen så där? Är det bra?

Jo, jag tror det är bra, för jag blir precis lugn och matt när han härmar mitt tonfall.

– Hm. Schåååå mamma. Schååå. Schåv nu mamma. Hm.

Och så pussar och och kramar allt vad han kan. Klappar, gosar och går för att hämta lite låtsasdricka eller låtsasmat som han håller vid min mun.

– Dått? Mamma? Hm. Jättedått. Schååå ja.

Med det vill jag inte påstå att han ligger och käkar mat i sängen på kvällarna. Den delen av leken är ur hans egen drömvärld. Det häftigaste av allt med lillebrors härmande är att när storebror får ett utbrott eller bara är precis fly förbannad för någonting så lyckas lillebror ofta lugna honom. Han kliver helt orädd fram och hummar och klappar på sin vrålande brorsa och tar ett tag om nacken på honom och ger honom en kram samtidigt som han fortsätter humma och klappa brorsan på ryggen.

Ett par gånger har han väl försökt med samma metod när han själv varit orsak till brorsans utbrott. Det får inte alltid samma effekt då.

Share This