>Ibland blir det så bra, fast man förväntat sig något helt annat. Jag var otroligt tveksam till att åka till badhuset i förmiddags, med två dödströtta barn. De lade sig vid 23-tiden igår så jag förstår dem. Visserligen somnade åtminstone lillebror om i morse men… ja, ändå. Jag var tveksam. Och skeptisk. Särskilt när vi till ljudet av lillebrors gnällskrik försökte packa väskor och hitta badprylar som vi ju inte sett på ett tag nu. Så blev det lugnare men vi insåg efter en liten stund att det berodde på att han gått ut. Suck. Jo, jag var väldigt tveksam till den här utflykten.
Men jag tänkte; Mats brukar ju ha rätt när det gäller sån’t här. Det blir säkert roligt. Han har nämligen lättare för att inte snurra in sig i en massa “senare”. Eller “tänk om”. Så jag släppte det.
Fan vilken tur att jag gör det med jämna mellanrum, och inser när någon annan har koll. Typ Mats. För det där med badhuset med två trötta barn – det var en riktig fullträff.
Så idag har jag lärt mig tre viktiga saker:
1. Jag har inte alltid rätt. Jag vill gärna men det räknas inte. Det här brukar jag lära mig lite titt som tätt. Det känns sunt.
2. Vuxna kan ta en glasspaus mitt i badutflykten. Inte barn. Efter att ha suttit ner och käkat glass i 23 sekunder så reser sig båda barnen och lägger ifrån sig glassarna på bordet. För de vill bada. Såklart. När små barn vill bada så måste deras fikasugna föräldrar hänga på. Nästa gång väntar vi med pausen tills badet är avklarat.
3. Pappor tävlar gärna. Helst med varandra. Snabbast ner i vattenrutschbanan vinner. Mats hade 6.79 sekunder (observera att här är varje tiondel ödesdiger). Jag och Alve hann tydligen med en hel del annat på vägen ner, och landade på generösa 17 sekunder om jag inte minns fel.