Välj en sida


13 år har hon funnits hos oss. Hon var två när jag och Mats träffades. Ett lurvigt yrväder som älskade katter, tuggben, strumpor, snö, löv och kanelbullar… och att ligga i soffan när ingen såg.

Nu mot slutet har hon legat i soffan när alla såg. Hon kände att hon liksom hade gjort sig förtjänt av den platsen. Att hon var tillräckligt gammal för att göra lite som hon ville. Hon var ju egentligen äldst av oss alla, och fan om hon inte var klokast också.

I tanken vet man att det händer förr eller senare och att de är livets gång och allt det där. Såklart. Men hjärtat blir aldrig redo. Hon saknas oss.

Share This