Välj en sida

>Min femårings hela värld föll idag samman när hans mamma (läs: jag), efter att ha hämtat lillbrorsan på miniavdelningen, glatt slog upp dörren till korridoren och ropade

– Heeeeeej! Där är du!

…men fick till svar

– Neeeeeeeeej!!!!!

Sedan rasade universum. Skrik och gråt och fullständig kaos. Visst har det hänt innan, men inte på dagis och inte så tidigt på dagen. Det har alltid eller oftast handlat om trötthet eller hunger men nu?

Efter mycket fokus på att försöka tyda vad som egentligen kom av skrik och gråt, så visade det sig att alltihop handlade om att jag kommit dit för tidigt. Han ville hinna ut på gården först, till de andra.

Lillebror är en sjuhelsikes tröstare. När jag inte fick närma mig utan att få en känga i skallen så lyckades lillbrorsan, med risk för sitt liv, grabba tag om halsen på en gallskrikande storebror och om och om igen säga.

– Sååå. Sååå ja. Hmmm. Hmmmmm. Ont? Ont?

Inte för att det hjälpte precis i det läget, men han fick kramar tillbaka. Det duger!

Så vad kan jag konstatera? Försten till dagis vinner (missa inte Ninnis blogg)? Det kändes inte så idag. Snarare som om jag tjuvstartat.

Share This