>Jag blev rysligt irriterad på femåringen förut innan läggdags och avbröt honom när han skulle prata med mig. Jag ville inte höra mer för vi kom verkligen ingenstans. Så jag avbröt, sa “Nej, nu är det bra” och avslutade hela den fåniga diskussionen. Så vill jag inte göra. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Efter en liten stund, när jag insåg at han blivit ledsen gick jag tillbaka in i rummet igen. Alldeles gråtig, trött och uppgiven förklarar han;
Valentin: När någon ska prata… (snyftar)
Jag: Ja?
Valentin: …och typ säga något som man vill (snyftar)
Jag: Ja, som du ville?
Valentin: Jaaaa… då får man faktiskt inte stoppa, för då tar man samtalet. Man får inte göra så.
Jag: Förlåt, jag ska inte göra så mer, men jag blev så arg på dig så jag tänkte mig inte för.
Valentin: Jaaaa (snyftar ännu mer, dödstrött) för man blir ju arg ibland och det får man bli.
Jag: Ja, det är klart, det är skönt att bli arg ibland, men såklart måste man försöka lyssna ändå. Det måste du också göra.
Valentin: Jaaa (storgråter), jag tänkte det men sedan blev jag ledsen istället… och nu kan jag inte stoppa lessenet!
Kram, mer kram och cd-saga. Kramar, saga och förlåt reparerar än så länge det mesta.