>Lillebror är lite krasslig. Stökig i magen, lite febrig av och till, sover lite oroligt. Han är ändå vid gott mod och verkar tycka det är ganska spännande att se hur vi gestikulerar och försöker förstå vad han vill och menar… Han har nämligen tappat rösten, eller är i alla fall väldigt, väldigt, VÄLDIGT hes.
Gör det mig till en hemsk mamma om jag säger att det sistnämnda känns rätt angenämt? Åtminstone för en kväll?