Välj en sida

>Måndag morgon var ett våldsamt uppvaknande efter den lugna helgen – ingenting gick min väg. Framför allt inte pojkarna. De var någon helt annanstans både i tanken och i benen!

Efter att ha sagt ”Klä på dig nu” på 522 olika sätt, tonlägen och formuleringar och sprungit upp och ner för trappan 912 gånger för att hämta diverse glömda saker, stod vi till slut klara. Lite sena, lite svettiga men allt var med. Till och med mobilen, nycklarna, datorn, lunchlåda och ett lass med dagispackning.

Men ingen vagn.

Yra hönor hade haft ett mer strukturerat sätt att leta än jag hade då. Vet inte om jag letade efter vagnen eller efter en plan B egentligen, för jag kan inte direkt påstå att jag såg så mycket… Sprang omkring och sneglade på mobilklockan hela tiden och önskade att jag såg fel. Att klockan inte var tio minuter i åtta. Vagnen hade uppenbarligen blivit kvar på dagis över helgen, så jag slet fram den gamla liggvagnen och hivade undan insatsen. Tyvärr kände jag av ren reflex på hjulen.

Ingen luft.

Nåväl. Den fyllde sin funktion utan luft i hjulen. Men när jag slutligen kommer fram till jobbet efter en sådan morgon påminner känslan i kroppen om när man var liten och tävlade om vem som kunde hållan andan längst och ögonen håller på att ploppa ur huvudet. När man börjar andas igen! Luft!

Share This