>
Åtminstone här. Åtminstone i kväll.
1. En hoppande femåring. Det spritter i hela kroppen. Förskollärarmormors teori är att det kanske är sexårsåldern som börjar göra sig påmind, och att det tydligen kan spritta då. Han kan inte stå stilla. Än mindre lyssna. Eller ja… visst hör han var jag säger, men det kommer någonting som heter vilja emellan. Vilja och envishet. Som tur är så är inte det här ett konstant tillstånd hos min prins, men det blir intensivt och mycket tjat och djupa andetag de stunder det pågår.
2. En kökstokig tvåårig. Det är mysigt att laga mat med barnen. Helt ärligt. Jag älskar det. Behöver inte handla om något nytt eller speciellt, det är mysigt att bara vara där allihop. Mitt i matstressen. Det känns konstigt nog mindre stressigt då. Men (ofta finns det ju ett sådant) det är lite, lite komplicerat att ha en liten köksassistent på knappt två år vars favoritredskap är stekpanna och stekspade. Inte många mammapoäng för det. Å andra sidan så har han, efter två vattenblåsor på tummen, blivit en fena på att vända blodpudding. Skämt åsido så hade det förenklat det hela om han kanske fallit för en träslev eller något annat ointressant…
3. En flåsande 80-åring (som Mats så vackert uttryckte det förut när hund och barn studsade omkring nere i hallen och vi stod som två fån och visste inte riktigt i vilken ände vi skulle börja för att få grepp om situationen). 80-åringen i sällskapet är alltså hund. Gladare kan ingen vara, men man måste verkligen inte få stående ovationer så fort man varit ute och gjort sina behov. Med fokus utan dess like sitter hon dessutom och hyperventilerar under lillebrors ikea-stol när han käkar. Allt för att kanske lyckas fånga en brödbit i farten, eller något annat ätbart. Vad som helst… en skvätt mjölk eller en servett. Det mesta tycks vara ätbart enligt henne.