Välj en sida

>Vips, så är allt som vanligt igen. Ok, Mats är fortfarande sjuk och lillebror vaknar ibland på natten (dock inte längre otröstlig). Men ”vipset” gäller storebror. Jag ska vara övertydlig…

Då: (Tystnad – trots att man ropade femhundratvå gånger)
Nu: Ja, mamma! Va’ vill du?

Då: Ååååååhhhhh, får jag glass nu då eller?!?!
Nu: Mamma? Kan jag få en glass om jag käkar upp hela mackan?

Då: Pruttfisbajs! (Följt av prat, sång, spring i benen… allt annat än sömn)
Nu: Go’natt! Älskar dej!

Då: Jag vill inte ha kooooooooorv! Hallå elle’? Tror du det här är köket elle’?
Nu: Jag vill ha ost istället. Kan du ta ner den ur kylen åt mig?

Har förmodligen trettio ytterligare citat att jämföra, men jag tror det är överflödigt, eller hur? Så nu har jag återigen något halvår (eller år) på mig att bygga på mitt mammasjälvförtroende. Men det positiva i de här protestperioderna är att jag blir starkare och lugnare för varje gång. Tror mest att det har att göra med att man vet att det går över… snart!

Jag har ju faktiskt chansen att hela tiden ändra min egen strategi lite. Förhoppningsvis kanske det kan korta ner trotsperioderna lite. Eller är det trots?

Share This