>
Den här lilla texten skrev jag i början av året, men hade fullständigt glömt den.
Lite tänkvärt och/eller läsvärt om min lille (då) 4-åring:
– Mamma… vad heter Gustavs lillasyster nu igen?
– Felicia.
– Ska inte Felicia dopa sig eller?
Det borde ju heta så. Det är så glasklart i Valentins ögon. Man döps, man går på dop… man dopar sig. Det bästa som finns är att prata med honom just nu. Jämt. Han provar, känner efter, kombinerar, böjer, vrider och vränger orden tills han får fram en för honom fullständigt glasklar mening!
– Mamma?
– Jaa?
– När man fiskar… då har man ett fiskespö… också sitter man så här på en brygga.
– Okej! Vad gör man sen då?
– Då simmar fisken där (Valentin pekar framför sig)… och sen så håller man fiskespöet så här… och sen spöar man fisken!
Att analysera andra
Att man inte kan låta bli att diskutera och analysera andras sätt att uppfostra sina barn. Jag har ju mitt sätt att uppfostra mina pojkar och visst måste det väl vara det bästa? Eller? Nu har jag kommit till insikt med att mitt sätt att prata om min metod inte alltid stämmer överens med mitt sätt att tillämpa den i verkligheten. Jag pratar om hur jag vill göra, inte hur jag gör. Jag vill verkligen vara konsekvent och tydlig. Jag vill inte höja rösten mot mina barn. Jag vill inte säga ”om du inte kommer nu så…”. Men jag gör ju det. Fast det pratar jag ju inte om. För det är ju inte det som är min metod. Det är ju bara undantagen som bekräftar regeln. Hmmm…
– Behöver du kissa, Valentin?
– Nej, jag har redan gjort det.
– Men du har ju inte kissat sedan i morse.
– Men jag vill inte.
– Jo, gå och kissa nu så passar jag järnvägen.
– Ok…
Så lommar han iväg men har knappt tid att kissa klart. Någon kan ju faktiskt komma och plocka isär hela järnvägen, eller stänga av filmen… eller äta upp hans mat. Man vet inte vad som kan hända när man går på toa.
Även om jag ligger och sover så måste jag upp. Jag måste upp och stå bredvid inne på toaletten och vänta på att strilet slutat. Det är det som menas med att hjälpa till att gå på toa. Så jag står där bredvid, halvsovandes och gnuggar mig i ögonen. Och jag är så stolt. För där sitter han, fullständigt ovetandes om att han faktiskt går på toaletten helt själv, och han sitter och berättar om både det ena och det andra och det fullständigt sprudlar om honom. Precis som om han legat hela natten och bara väntat på att få börja prata om allt han grubblar på.
Det var under en sådan stund som han berättade om hur man fiskar. Klar det måste heta spöa. Det måste jag berätta för mamma.